Denna tid i mitt liv brydde jag mig inte det minsta om vad folk tyckte om mitt yttre, jag visste precis hur jag ville se ut och vara och verkligen levde livet. Det ser man väldigt tydligt om man tittar på dessa bilder från denna tid. För något år sedan hatade jag att se bilder som dessa på mig själv för jag tyckte att det var pinsamt, hur kunder jag gå runt på detta vis. Precis så tänkte folk när de såg på mig då, men jag lät mig aldrig bli brydd av det. Anledningen till det var för att jag var lycklig! Jag älskade mig själv, mina vänner, livet och varenda dag som passerade.
Ju äldre man blir desto mer orolig blir man över vad folk ska tycka och tänka om en, vad ens vänner, nära och kära tänker när det ser på en.
Jag tänker så och jag är riktigt säker på att många i min nuvarande ålder, åldern då man går från tonåring ut i det vuxna livet, tänker precis som mig. Inte konstigt att man tycker skolan, livet och hela läget är jobbigt när man helt förtvivlat går och undrar över och rättar sig efter andra människors krav och tycke om dig. Man gör det undermedvetet och man glömmer också undermedvetet bort att vara lycklig.
Man skyller på att verkligheten hinner ifatt en när man börjar på att bli vuxen men jag tror att det är tvärt om, verkligheten är inte oron. Verkligheten är lugnet, sinnesfriden och lyckan. Verkligheten borde vi alla leva i.
Under detta nya år tänkte jag jobba riktigt hårt på att bara känna mig lycklig över det jag har, strunta i alla bekymmer som kommer att komma, precis som man gjorde när man var barn.
Jag tror stenhårt på "man ska vara barn så länge man kan", man ska vara lycklig så länge man kan.